En helg i glömskans tecken

Nu är tillbaka i Umeå. Det har varit en spännande helg på många sätt. Började redan på fredagen med att jag fick veta att flera i valberedningen var sjuka så vi bara skulle bli 3 på mötet under helgen. Var ju inte så mycket att göra åt med flyg bokade så det blev bara vi. Inte så bra att vara 3 av 7 men inte så mycket att göra åt.

Så till mina äventyr, jag och mitt klantiga jag. När jag landade och skulle starta mobilen hade jag hjärnsläpp och kom inte ihåg min pinkod. Gjorde ett försök men misslyckades såklart och man har ju bara 3 försök på sig så la undan den och tänkte jag kommer på den snart. Visste ungefär vad det var och kunde som inte släppa det och trodde jag hade kommit på den så provade såklart en gång till men FEL igen. Okej, nu har jag ett försök kvar - den sparar jag till när jag kommer till där jag skulle bo, tänkte jag! Gick och letade upp flygbussen och gullade lite med chauffören så han skulle släppa av mig i närheten av Västra skogen så jag skulle slippa åka in till centralen och tillbaka. Han släppte mig vid ett rödljus och sa att det var de närmsta han kunde komma. Jag hade ingen aning om vart jag var och hade som sagt ingen telefon till hjälp, men var ju inte direkt läge att gnälla eller åka vidare nu när chauffören redan varit så snäll så det vara bara att se glad och ut och hoppa av. Gick runt och kollade lite åt olika håll men insåg ju att jag kunde hamna vart som helst. Såg ingen t-bana heller så gick till några vägskyltar och gick mot vad jag trodde kunde vara Solna centrum. Såg en liten gångbana till St Eriksplan och tänkte dit går jag eftersom jag kände igen det. Kom in på något industriområde, men gick brevid en järnväg. Efter några minuter börjar jag tycka känna igen mig och jag såg en sushirestaurang som jag ätit på. Det visar sig att jag hamnat på vägen jag brukar gå mellan Västra skogen och Solna centrum. Vilken tur, jag hittade "hem" iaf. När jag kom in tyckte jag mig kommit på min pinkod och var i princip säker på att det var rätt. Icket och nu var telefonen låst och frågade efter pukkod. Hur tusan ska jag få tag i den tänkte jag i mitt stilla sinne sittandes ensam i Stockholm utan telefon och internet. Försökte hitta något nätverk som jag kunde surfa på men det funkade givetvis inte heller. Det var bara att gå sova helt enkelt. Vaknade på lördag och gjorde mig iordning för att åka in till stan. Hade som tur var redan innan bestämt vilken tid jag och Sofia skulle ses. Min enda chans var ju att gå in på en Teliabutik och hoppas att de kunde ge mig pukkoden så sprang runt och letade Teliabutiker. Hittade dock ingen förrän jag mötte upp Sofia som visste var det fanns en. My luckyday! De kunde ta fram den och jag fick tillbaka den ack så viktiga funktionen av en telefon. Shit, tänk vad ställd man blir när man inte har telefon eller internet. Jag undrar hur man klarade sig förr i tiden? Bestämma allt i förväg what?

Gick sedan och åt lunch med Sofia för att sedan möta upp med valberedningen. Eftersom vi var så få och kunde inte göra så mycket ställde vi inte träffen på söndag. Efter middagen åkte jag ut till Sofia och såg lite på fotbollen. Det var kul att se två riktiga fotbollsfantaster. Språkbruket som kom sig av förlusten låter jag dock bli att skriva här med hänsyn för känsliga läsare :) Jag var dödstrött så när de andra drog ut åkte jag hem och la mig. På söndag passade jag på att gå klippa mig sen var jag hos brorsan och lekte med mina busiga brorsbarn.